The story of my life

för några veckor sen fick vi berättat de för våra föräldrar,

strax där efter fick jag berättat de för chef o kollegor, ( snacka om att jag var fruktansvärt nervös )

hur berättar man för sin chef när man precis fått jobbet o man blev en av alla som sökte jobbet som fick tjänsten och man är gravid i samma veva ....

jag skaka som ett asplöv, men hon krama mig o lika så kollegorna krama mig o sa grattais o sa ngt i stilen med "när vi anställde dig förstod vi att du är bara 28 år o kanske vill ha fler barn " 

man kan aldrig riktigt veta hur lång eller kort tid det kan ta ... när vi vänta Ida tog de oss över 2 år, och 2 missfall innan henne . så nej man kan aldrig veta o är olika för alla.

 

Vi har hela tiden sagt att om man får önska eller drömma så hoppades vi på att det max skulle vara 3-4 år mellan syskonen. nu blir de knappt 2 år imellan Ida o den kommande bebisen . Det kommer bli tufft med två små barn. men samtidigt skönt , och dom kommer ha " nytta av varandra " , kunna leka osv. . allting har sina både förr/nack delar så är det juh med allt.

men vi känner detta är vad vi känner är rätt för oss <3

 

 

första gången vi fick se den lilla var i vecka 13.

I fredags var de dags för rutin ultraljud . men den lille var en envis en som la o myste ihop sig ordentligt , jag gick upp o hoppa o skaka på magen men den lille la o kröp ihop sig.  så fick en ny tid till rul =) som är väldigt snart igen...

 

 

i fredags betsämde vi oss för o gå ut med de offentligt. Den blivande storasystern var inte alls på humör för ngt foto.(så jäkla jobbig morsa jag vet )